2708 20 00: Stenkolstjärbeck och annat mineraltjärbeck samt koks: koks

Allmänna anmärkningar

Med ASTM avses, om inte annat anges, de provningsmetoder som fastställts av American Society for Testing and Materials.

Anmärkning 2

1. Vid bestämning av innehållet av aromatiska beståndsdelar skall följande metoder användas:

• För produkter med en destillationsslutpunkt som inte överstiger 315 °C: EN 15553.

• För produkter med en destillationsslutpunkt som överstiger 315 °C: se de förklarande anmärkningarna till detta kapitel, bilaga A.

2. Uttrycket ”liknande oljor” omfattar bland annat följande blandningar av kolväten:

• Syntetiska paraffiniska dieselbränslen, särskilt ”hydrerade vegetabiliska oljor” (HVO) och GTL-bränslen (Gas to Liquid Fuels),

• Produkter från förnybara energikällor som härrör från följande processer: ”biomassa till flytande bränslen” eller ”biogas till flytande bränslen”.

• Produkter från samtidig bearbetning av förnybara råmaterial och råoljor i raffinaderier med råoljesatsning.

Följande definitioner för produktion av ”liknande oljor” gäller:

• ”vätgasbehandling”: termokemisk omvandling av triglycerider med vätgas för att producera alkaner; begreppet avser bearbetning av bränslen. Källor för triglycerider är i allmänhet fetter och oljor, lämpligt avfall, rester av fettfraktioner och fett från alger.

• ”GTL-bränslen” (Gas to Liquid Fuels), ”BTL-bränslen” (Biomass to liquid Fuels, Biogas to Liquid Fuels): omvandling av gas till flytande bränslen genom Fischer-Tropsch-processen eller motsvarande processer. När det gäller BTL-bränslen baserade på biomassa (Biomass to Liquid Fuels) finns ett föregående steg, nämligen omvandling av biomassa till gas.

Kompletterande anmärkning 5

1. Om inte annat fastställs i kompletterande anmärkning 5 n gäller befrielsen för alla de produkter som används i den särskilda processen.

Om en petroleumprodukt genomgår t.ex. alkylering eller polymerisation omfattas följaktligen den del av produkten som faktiskt inte alkyleras eller polymeriseras också av undantaget.

2. Om det före en ”särskild process” är nödvändigt med förbehandling (se kompletterande anmärkning 5, sista stycket) måste följande två villkor uppfyllas för att produkten ska kunna undantas från tull:

a) Den importerade produkten ska faktiskt genomgå en särskild process, t.ex. krackning.

b) Förbehandlingen ska vara nödvändig för den ”särskilda processen”.

Som förbehandlingar som är nödvändiga för produkter som ska genomgå en ”särskild process” betraktas bl.a.:

a) Avgasning.

b) Dehydratisering.

c) Avlägsnande av vissa lätta eller tunga produkter som skulle kunna störa processen.

d) Avlägsnande eller omvandling av merkaptaner (mjukgöring eller sötning), andra svavelblandningar eller andra blandningar som kan störa processen.

e) Neutralisering.

f) Dekantering.

g) Avsaltning.

De produkter som eventuellt erhålls under förbehandlingen men som inte genomgår någon särskild process ska beläggas med tull efter beskaffenhet och värde av de importerade produkterna och efter nettovikt av de erhållna produkterna enligt vad som är föreskrivet för ”annan/andra”.

Kompletterande anmärkning 5 a

Med vakuumdestillation förstås destillation under ett tryck av högst 400 mbar, mätt vid kolonnens huvud.

Kompletterande anmärkning 5 b

Med omfattande fraktionerad omdestillation förstås destillation (med undantag av toppning) i industrianläggningar med kontinuerlig drift eller seriedrift där destillat enligt undernr 2710 12 11 till 2710 19 48, 2711 11 00, 2711 12 91 till 2711 19 00, 2711 21 00 och 2711 29 00 (med undantag av propan med en renhetsgrad av 99 % och däröver) används för att utvinna följande produkter:

1. Isolerade kolväten med hög renhet (90 % eller mer för olefiner och 95 % eller mer för andra kolväten). Blandningar av isomerer med samma organiska sammansättning betraktas som isolerade kolväten.

Endast processer i vilka det utvinns minst tre olika produkter är tillåtna, men denna begränsning gäller inte när separation av isomerer ingår i processen. I detta sammanhang anses etylbensen som en xylenisomer.

2. Produkter enligt undernr 2707 10 00 till 2707 30 00, 2707 50 00 och 2710 12 11 till 2710 19 48:

a) utan överlappning av slutkokpunkten för en fraktion och begynnelsekokpunkten för följande fraktion och med en skillnad av högst 60 °C mellan de temperaturer vid vilka 5 respektive 90 volymprocent (inklusive destillationsförluster) destilleras enligt EN ISO 3405 motsvarande ASTM D 86;

b) med överlappning av slutkokpunkten för en fraktion och begynnelsekokpunkten för följande fraktion och med en skillnad av högst 30 °C mellan de temperaturer vid vilka 5 respektive 90 volymprocent (inklusive destillationsförluster) destilleras enligt EN ISO 3405 motsvarande ASTM D 86.

Kompletterande anmärkning 5 c

Med krackning förstås en industriprocess för förändring av petroleumprodukters kemiska struktur genom nedbrytning av molekylerna till följd av uppvärmning, med eller utan tryck och med eller utan användning av en katalysator, varvid det utvinns särskilt blandningar av lättare kolväten som är flytande eller gasformiga vid normal temperatur och normalt tryck.

De viktigaste formerna av krackning är följande:

1. Termisk krackning.

2. Katalytisk krackning.

3. Ångkrackning för utvinning av gasformiga kolväten.

4. Hydrogenkrackning (krackning med hydrering).

5. Dehydrering.

6. Dealkylering.

7. Virvelbäddsmetoden (coking).

8. Viskositetsreduktion (visbreaking).

Kompletterande anmärkning 5 d

Med reformering förstås termisk eller katalytisk behandling av lätt- eller mellanoljor för att öka deras halt av aromatiska beståndsdelar. Katalytisk reformering används t.ex. för att omvandla lättoljor från den första destillationen till lättoljor med högre oktantal (med högre halt av aromatiska kolväten) eller till en blandning av kolväten som innehåller bensen, toluen, xylen, etylbensen, osv.

De viktigaste katalytiska reformeringsprocesserna är de processer i vilka platina ingår som katalysator.

Kompletterande anmärkning 5 e

Med extraktion med selektiva lösningsmedel förstås processer där grupper av produkter med olika molekylstrukturer skiljs från varandra med hjälp av selektivt verkande lösningsmedel (t.ex. furfural, fenol, dikloretyleter, svaveltrioxid, nitrobensen, karbamid och vissa karbamidderivat, aceton, propan, etylmetylketon, metylisobutylketon, glykol, N-metylmorfolin).

Kompletterande anmärkning 5 g

Med polymerisation förstås den industriprocess genom vilken omättade kolväten, med eller utan värmepåverkan eller användning av en katalysator, genom sammanslagning bildar sina polymerer eller sampolymerer.

Kompletterande anmärkning 5 h

Med alkylering förstås varje termisk eller katalytisk reaktion genom vilken omättade kolväten förenas med andra kolväten, särskilt isoparaffiner och aromatiska föreningar.

Kompletterande anmärkning 5 ij

Med isomerisering förstås reformering av strukturen hos petroleumprodukters beståndsdelar utan att deras empiriska formel ändras.

Kompletterande anmärkning 5 l

Med avvaxning förstås i denna kompletterande anmärkning bl.a.:

1. Avvaxning genom kylning (med eller utan lösningsmedel).

2. Mikrobiologisk behandling.

3. Avvaxning med hjälp av karbamid.

4. Molekylsiktbehandling.

Kompletterande anmärkning 5 n)

Med atmosfärisk destillation förstås destillation som sker vid ett tryck på ca 1 013 mbar, mätt vid kolonnens huvud.

Kompletterande anmärkning 6

1. Med ”kemisk omvandling” förstås varje behandling som syftar till att ändra den molekylära sammansättningen i en eller flera beståndsdelar hos en petroleumprodukt som behandlas.

Som ”kemisk omvandling” anses inte en enkel blandning av en petroleumprodukt med en annan produkt, oavsett om det är en petroleumprodukt eller ej. Att blanda ned t.ex. petroleumnafta i målarfärg eller olja i trycksvärta motsvarar inte definitionen av ”kemisk omvandling”. Detsamma gäller också då petroleumprodukter används som lösningsmedel eller bränsle.

2. Följande är exempel på ”kemisk omvandling”:

a) Behandling med halogener eller halogenföreningar:

i) Reaktion med den propylen som finns i en gasformig fraktion av petroleum för att utvinna organiska derivat (t.ex. propylenoxid).

ii) Behandling av petroleumfraktioner (motorbensin, fotogen, dieselbrännolja), paraffin, petroleumvax eller paraffinhaltiga restprodukter med klor eller klorföreningar för att utvinna klorparaffin.

b) Behandling med baser (t.ex. natrium, kalium, ammoniumhydroxid) för att utvinna naftensyra.

c) Behandling med svavelsyra eller svaveltrioxid med sikte på följande:

i) Utvinning av sulfonat.

ii) Extraktion eller utvinning av isobuten.

iii) Sulfonering av dieselbrännoljor och smörjoljor.

Tullbefrielsen gäller inte för olja som tillsatts efter sulfonering.

d) Sulfoklorering.

e) Hydratisering, särskilt för utvinning av alkohol genom modifiering av de omättade kolväten som finns i gasformiga petroleumfraktioner.

f) Behandling med maleinsyraanhydrid, särskilt av butadien som blandats med en gasformig petroleumfraktion innehållande fyra kolatomer för utvinning av tetrahydroftalsyra.

g) Behandling med fenol, t.ex. reaktion mellan petroleumolefiner och fenoler med användning av en katalysator för utvinning av alkylfenoler.

h) Oxidation:

i) Oxidation av tungoljor för utvinning av bitumen enligt undernr 2713 20 00.

ii) Oxidation av alla slags petroleumprodukter för utvinning av mera komplexa kemiska produkter som syror, aldehyder, ketoner, alkoholer, t.ex. oxidation av lätta fraktioner under värme och tryck för utvinning av ättiksyra, myrsyra, propionsyra och bärnstenssyra.

ij) Dehydrering, t.ex. av

i) naftenhaltiga kolväten för utvinning av aromatiska kolväten (t.ex. bensen),

ii) paraffinhaltiga kolväten för utvinning av flytande olefiner, som t.ex. används vid framställning av biologiskt nedbrytbar alkylbensen.

k) Oxoprocess.

l) Irreversibel upptagning av tungoljor i högpolymerer (t.ex. latex från naturligt eller syntetiskt gummi, butylgummi, polystyren).

m) Framställning av produkter enligt nr 2803.

n) Nitrering för utvinning av nitroderivat.

o) Biologisk behandling av vissa petroleumfraktioner som innehåller n-paraffin för utvinning av proteiner eller andra komplexa organiska produkter.

1. Tillämpningsområde

Denna metod inbegriper bestämning av innehållet av aromatiska och icke-aromatiska beståndsdelar i mineraloljor.

2. Definition

2.1. Aromatiska beståndsdelar: Den del av provet som löst upp sig i lösningsmedlet och adsorberats på kiselgel. De aromatiska beståndsdelarna kan omfatta följande: Aromatiska kolväten, kondenserade naftenaromater, aromatiska olefiner, asfaltener, aromatiska föreningar innehållande svavel, kväve, syre och polära aromater.

2.2. Icke-aromatiska beståndsdelar: Den del av provet som inte adsorberas på kiselgel och som är eluerade med lösningsmedlet (t.ex. icke-aromatiska kolväten).

3. Metodens princip

Man låter provet, som först lösts upp i n-pentan, passera genom en speciell kromatografkolonn fylld med kiselgel. De icke-aromatiska beståndsdelarna som eluerats med lösningsmedel, uppsamlas därefter och bestäms genom vägning efter det att lösningsmedlet avdunstat.

Prover som inte är lösliga i n-pentan bör lösas upp i cyklohexan.

4. Apparatur och reagens

Kromatografkolonn: Denna består av ett glasrör med dimensioner och form enligt åtföljande bild. Den översta öppningen ska kunna förslutas med en glaskoppling vars planslipade anslutningsyta trycks mot kolonnens topp med hjälp av två gummiklädda fästanordningar av metall. Tillslutningen ska vara helt tät mot anbringat tryck av kväve eller luft.

Kiselgel: Finhet 200 eller däröver. Ska aktiveras sju timmar i torkugn vid 170 °C före användning och placeras i exsickator för avkylning. Efter aktivering måste kiselgelen användas inom ett par dagar.

Lösningsmedel I n-pentan: Renhetsgrad minst 95 %, utan aromatiska beståndsdelar.

Lösningsmedel II cyklohexan: Renhetsgrad minst 98 %, utan aromatiska beståndsdelar.

5. Förfarande 1 (kromatografkolonn 1)

Beredning av provlösningen: Lös upp ca 3,6 g (exakt vikt) av provet i 10 ml n-pentan (I). Om provet är olösligt i n-pentan ska det lösas i cyklohexan, och bestämningen görs med cyklohexan (II) i stället för n-pentan (I).

Kromatografkolonnen (kromatografkolonn 1) fylls med den förut aktiverade kiselgelen till ca 10 cm från den översta glaskulan genom att kolonnens innehåll packas noggrant med en vibrator så att inga tomrum uppstår. En propp av glasull placeras därefter i toppen av kiselkolonnen.

Kiselgelen fuktas med 180 ml av lösningsmedel (I) eller (II), och luft eller kväve anbringas ovanifrån under tryck till dess att vätskans yta når toppen av kiselgelen.

Trycket inuti kolonnen lättas försiktigt och ca 3,6 g (exakt vikt angivenmed två decimaler) av provet upplöst i 10 ml av lösningsmedel (I) eller (II) hälls över denna. Därefter sköljs bägaren ur med ytterligare 10 ml av lösningsmedel (I) eller (II) som även detta hälls över kolonnen.

Trycket ökas gradvis så att vätskan droppar ut från kapillärröret i botten av kolonnen med en hastighet av ca 1 ml/min. Vätskan samlas upp i en 500 ml kolv.

När nivån på den vätska som innehåller det ämne som ska avskiljas sjunker till samma nivå som ytan av kiselgelen lättas trycket försiktigt igen och 230 ml lösningsmedel (I) eller (II) tillsätts. Därefter ska trycket omedelbart ökas igen och vätskenivån bringas ned till kiselgelens yta samtidigt som eluatet samlas upp i samma kolv som förut.

Innan nivån på den vätska som innehåller det ämne som ska avskiljas sjunker till samma nivå som ytan av kiselgelen, kontrolleras eluatet med hjälp av FT-IR för att fastställa om aromater förekommer. Om eluatet endast innehåller alifatiska kolväten, tillsätt ytterligare 50 ml lösningsmedel (I) eller (II) efter att trycket lättats. Upprepa dessa steg vid behov.

Den uppsamlade fraktionen reduceras till en liten volym genom indunstning i vakuumugn vid 35 °C eller en vakuumrotationsindunstare eller liknande apparat, varefter den överförs utan spill till en tarerad bägare med hjälp av ytterligare lösningsmedel (I) eller (II).

Bägarens innehåll indunstas i en vakuumugn vid 35 °C till konstant vikt (W). Skillnaden mellan de båda sista vikterna får inte överstiga 0,01 g. Tidsskillnaden mellan de båda vägningarna ska vara minst 30 minuter.

Andelen icke-aromatiska beståndsdelar uttryckt i viktprocent (A) erhålls genom följande formel:

A= W/W1*100

där W1 är provets vikt.

Avvikelsen från 100 är andelen aromatiska beståndsdelar som absorberats av kiselgelen.

6. Metodens noggrannhet

Repeterbarhet: 5 %.

Reproducerbarhet: 10 %.

7. Förfarande 2 (kromatografkolonn 2)

Beredning av provlösningen: lös upp ca 0,9 g (exakt vikt) av provet i 2,5 ml n-pentan (I). Om provet är olösligt i n-pentan ska det lösas i cyklohexan, och bestämningen görs med cyklohexan (II) i stället för n-pentan (I).

Kromatografkolonnen (kromatografkolonn 2) fylls med den förut aktiverade kiselgelen till ca 2,5 cm från den översta glaskulan genom att kolonnens innehåll packas noggrant med en vibrator så att inga tomrum uppstår. En propp av glasull placeras därefter i toppen av kiselkolonnen.

Kiselgelen fuktas med 45 ml av lösningsmedel (I) eller (II), och luft eller kväve anbringas ovanifrån under tryck till dess att vätskans yta når toppen av kiselgelen.

Trycket inuti kolonnen lättas försiktigt och ca 0,9 g (exakt vikt angivenmed två decimaler) av provet upplöst i 2,5 ml av lösningsmedel (I) eller (II) hälls över denna. Därefter sköljs bägaren ur med ytterligare 2,5 ml av lösningsmedel (I) eller (II) som även detta hälls över kolonnen.

Trycket ökas gradvis så att vätskan droppar ut från kapillärröret i botten av kolonnen med en hastighet av ca 1 ml/min. Vätskan samlas upp i en 250 ml kolv.

När nivån på den vätska som innehåller det ämne som ska avskiljas sjunker till samma nivå som ytan av kiselgelen lättas trycket försiktigt igen och 57,5 ml lösningsmedel (I) eller (II) tillsätts. Därefter ska trycket omedelbart ökas igen och vätskenivån bringas ned till kiselgelens yta samtidigt som eluatet samlas upp i samma kolv som förut.

Innan nivån på den vätska som innehåller det ämne som ska avskiljas sjunker till samma nivå som ytan av kiselgelen, kontrollera eluatet med hjälp av FT-IR för att fastställa om aromater förekommer. Om eluatet endast innehåller alifatiska kolväten, tillsätt ytterligare 12,5 ml lösningsmedel (I) eller (II) efter att trycket lättats. Upprepa dessa steg vid behov.

Den uppsamlade fraktionen reduceras till en liten volym genom indunstning i vakuumugn vid 35 °C eller en vakuumrotationsindunstare eller liknande apparat, varefter den överförs utan spill till en tarerad bägare med hjälp av ytterligare lösningsmedel (I) eller (II).

Bägarens innehåll indunstas i en vakuumugn vid 35 °C till konstant vikt (W). Skillnaden mellan de båda sista vikterna får inte överstiga 0,01 g. Tidsskillnaden mellan de båda vägningarna ska vara minst 30 minuter.

Andelen icke-aromatiska beståndsdelar uttryckt i viktprocent (A) erhålls genom följande formel:

A= W/W1*100

där W1 är provets vikt.

Avvikelsen från 100 är andelen aromatiska beståndsdelar som absorberats av kiselgelen.

8. Metodens noggrannhet

Repeterbarhet: 5 %.

Reproducerbarhet: 10 %.

Kromatografkolonn 1

Kromatografkolonn 2

Ca 100 g naftalen smälts under konstant omrörning ned i en porslinsdegel rymmande ca 100 cm3. Ca 40 cm3 av den smälta massan hälls i en förvärmd ”Shukoff”-kolv så att den blir fylld till tre fjärdedelar. En termometer, graderad i tiondels grader, förs in genom en korkpropp så att kvicksilverkulan befinner sig mitt i den flytande massan. När temperaturen nästan har sjunkit till naftalenets stelningspunkt (ca 83 °C) framkallas stelning genom oavbruten omskakning. Så snart det börjar bildas kristaller stannar normalt kvicksilverpelaren och börjar sedan sjunka igen. Den temperatur vid vilken kvicksilvret stannar och blir stående en viss tid avläses. Denna temperatur anses som naftalenets stelningspunkt sedan korrigering skett med hänsyn till den del av kvicksilverpelaren som befinner sig utanför kolven.

Korrigeringen för en kvicksilvertermometer kan anses utgöra:

där ”n” är antalet gradsteg på kvicksilverpelaren utanför kolven, ”t” är avläst temperatur och ”t′” medeltemperaturen hos den del av kvicksilverpelaren som är utanför kolven.”t′” kan bestämmas approximativt med en hjälptermometer vars kula placeras i höjd med mitten av den del av pelaren som är utanför kolven. En kapillärrörstermometer säkerställer mycket hög noggrannhet.

”Shukoff”-kolven, som är avbildad nedan, är en glasbehållare med dubbla väggar med lufttomt mellanrum: